Svenska Spel
HockeyAllsvenskan logo

Den första storhetstiden (1934-1949)

1933/34 tog AIK sitt första SM-guld någonsin efter en finalseger över Hammarby IF. AIK hade tidigare i SM-turneringen slagit ut bland annat Djurgårdens IF och vann SM-finalen med 1-0. Hammarby vann dock Elitserien precis före AIK. Detta var början på AIK ishockeysektions första storhetstid och även säsongen efter vann AIK SM-guld efter att ha vunnit mot Hammarby igen. Denna gång vann AIK matchen med 2-1 efter förlängning. Elitserien vann Hammarby igen före AIK. Även finalen 1935/36 spelades mot Hammarby, men den gången slutade den första finalen 1-1 efter förlängning. Det blev då ett omspel som Hammarby vann med 5-1. Men AIK vann dock Svenska Serien (som hade ersatt Elitserien) före Södertälje SK och Södertälje IF. Säsongen 1937/38 tog AIK det tredje SM-guldet på 5 säsonger efter en finalseger med 2-0 mot Hammarby. AIK vann även Svenska Serien före Hammarby. Säsongen 1939/40 var AIK i ytterligare en SM-final, som denna gång spelades mot IK Göta. Göta vann den matchen med 4-1 och blev således svenska mästare. Därefter följde fyra mediokra år utan någon speciell framgång.

Men 1944/45 var det dags för SM-final igen, denna gång mot Södertälje SK. SSK vann dock finalen och AIK kom tvåa detta år. Därefter följde ytterligare guld för AIK:s del 1945/46 och 1946/47 samt en finalplats 1949. Sen dröjde det nästan 30 år innan AIK var i final igen.

1933-34 Första SM-guldet!

Fredagen den 23 mars 1934 blev AIK för första gången svenska mästare i ishockey. Enda målet avgjorde SM-finalen mot Hammarby, som dock snuvade AIK på förstaplatsen i Elitserien. Efter respass i semifinalen tre år i följd klarade AIK äntligen av att nå ända fram.

I 1934 års SM-final möttes landets två bästa lag, AIK och de två föregående säsongernas svenska mästare Hammarby inför 1.300 åskådare i Ispalatset. Matchens enda mål kom i mittperioden genom Olle Waldenström, ny för säsongen från IFK Stockholm, som med ett hårt (enligt Svenska Dagbladet "otäckt hårda") och precist skott överlistade Hammarby-målvakten. Första perioden var jämn, AIK tog över i andra, gjorde 1-0 och var nära ytterligare en fullträff genom Eric "Lillis" Persson. I tredje valde Gnaget att bevaka ledningen och pressades tillbaka hårt i slutminuterna, dock utan grönvit utdelning. Sammantaget en välförtjänt vinst för AIK, som för andra gången någonsin spelade final.

Vägen till finalen började mot Elitseriens tabelljumbo Djurgården, som enkelt besegrades med 6-1. Därefter 3-0 mot nästjumbon IFK Stockholm innan seriesegraren i Klass 1 (näst högsta serien) Karlbergs BK bjöd på motstånd i semifinalen. Enda målet kom i tredje förlängningsperiodens åttonde minut genom Tycho Bohman. Bara två dagar senare var det dags för finalen mot Bajen. SM-finalen var inte den enda heta bataljen mellan AIK och Hammarby. Dessa båda antagonister gjorde också upp om förstaplatsen i Elitserien. Även Södertälje SK var med i toppstriden. För AIK:s del avslutades seriespelet med seriefinal mot Hammarby. Inför matchen toppade AIK serien med 20 poäng. SSK hade lika många men hade spelat färdigt. Hammarby låg två poäng efter men hade förutom matchen mot AIK ytterligare en att spela.

Det blev en tuff seriefinal inför fullsatta läktare i Ispalatset. Hammarby gick segrande ur striden efter varsitt mål i första perioden och två för de grönvita i andra. AIK behöll serieledningen men när Bajen vann sin avslutande match bytte lagen plats. AIK öppnade seriespelet med fyra vinster och två oavgjorda, bland annat 3-1 mot Hammarby. Därefter en överraskande 2-4-förlust mot mittenlaget Matteuspojkarna. Under andra halvan av säsongen lyckades AIK både besegra och hålla nollan mot samtliga utom de båda konkurrenterna i toppen.

Totalt 21-0 på fem matcher mot Nacka, IFK Stockholm, Göta, MP och Djurgården. Men förluster mot både SSK (0-1) och Hammarby (1-3) innebar slutlig andraplats. Även denna säsong var AIK ute på Europaturné. Kring månadsskiftet november-december blev det fyra matcher mot respektabelt motstånd. I Prag vann AIK mot Slavia Praha men föll mot LTC, som av många ansågs vara Europas bästa lag. Ett par dagar senare åkte Gnaget till Berlin och spelade 3-0 och 2-2 mot Berliner SC.

På hemmaplan bjöds AIK-publiken på två internationella matcher. Den största av dessa var tveklöst den mot de blivande världsmästarna Saskatoon Quakers (som senare representerade Kanada i VM). 2.000 åskådare (proppfullt!) såg kanadensarna vinna med bara 2-1. Dessutom spelade AIK 1-1 mot österrikiska EK Engelmann från Wien. AIK hade sin vana trogen värvat spelare inför säsongen.

De mest betydelsefulla förstärkningarna var Holger Engberg från Göta, Åke Ericson från Traneberg och finalhjälten Olle Waldenström från IFK Stockholm. Tycho Bohman och Wilhelm Petersén blev lagets bästa målskyttar med tio fullträffar vardera. Åter igen hade landslaget inte råd att åka till VM-turneringen varför säsongen begränsades till sex landskamper. "Bara" sex AIK:are var med. Avslutningsvis kan konstateras att Djurgårdens IF besegrades i samtliga tre matcher denna säsong, 3-1 och 3-0 i serien samt 6-1 i SM. Djurgårdarna slutade som tabelljumbo i Elitserien efter en usel insats och beslöt att lägga ned hela ishockeyverksamheten.

1934-35 AIK försvarade guldet

Säsongen 1934-35 blev den föregående lik. Gnaget tog SM-guld efter ny uddamålsvinst i finalen mot Hammarby. I Elitserien blev det för tredje året i följd en andraplats efter just Bajen. I mars 1934 blev AIK svenska mästare i ishockey för första gången. Detta efter en rafflande final mot Hammarby.

Ett år senare var det dags igen, ny final mot Hammarby och ny vinst efter ny dramatik. Det var fullsatt i Ispalatset, innebärandes omkring 1.600 åskådare. De fick se en mållös första period och sedan ledningsmål för Hammarby tidigt i andra. 1-0-ledningen stod sig länge men emd ett par, tre minuter kvar av tredje perioden kvitterade AIK genom Holger Engberg och matchen fick avgöras med 2x5 minuters förlängning. Engberg svarade inte bara för kvitteringsmålet utan gav också AIK ledningen i första förlängningsperioden och trots kraftig grönvit slutspurt stod sig resultatet matchen ut.

Seger med 2-1 och AIK svenska mästare för andra säsongen i följd och även andra gången totalt. Matchen beskrevs i Svenska Dagbladet som den "Bästa finalen som hittills spelats i SM". Vägen till SM-final bestod av två matcher. Första motståndet utgjordes av elitseriekollegan IK Hermes, som besegrades knappt men rättvist med 1-0. Semifinalen spelades tre dagar senare mot Tranebergs IF, mittenlag i Klass I (näst högsta divisionen), som avancerat via 1-0-segrar mot elitlagen MP och Södertälje SK. Mot Gnaget tog dock Tranebergs framgångssaga slut, 6-0 till de svartgula som hittat formen lagom till finalen.

Förutom storsegern mot Tranberg blev det 8-1 mot Hermes i genrepet (seriematchen) mot MP två dagar före finaldrabbningen. Det var inte bara i SM-slutspelet det gick som året innan. Elitserien slutade för tredje året i följd med Hammarby som etta och AIK som tvåa. Toppstriden avgjordes definitivt när AIK i näst sista matchen spelade 3-3 mot blivande trean IK Göta men redan tre matcher tidigare kopplade Bajen greppet om seriesegern genom att vinna seriefinalen mot Gnaget med fyra mål mot noll. Mot Hammarby tog AIK bara en av fyra poäng. Värre ändå gick det mot sexan Karlberg, som vann båda matcherna. De svartgula fick trösta sig med att bli seriens målgladaste lag med 42 fullträffar.

Tidigare under 1930-talet hade AIK varje säsong mellan sex och elva spelare i landslaget. Men 1934-35 fick ingen svensk mästare chansen. Däremot spelades en match mellan det svenska landslaget och AIK. Genrep inför VM-turneringen, som började fyra dagar senare. 1-1 blev slutresultatet inför 1.500 åskådare på Östermalms IP. Enligt rapporterna var AIK bättre än landslaget, som slutade femma i VM.

1935-36 Serieseger men finalförlust

Det var ombytta roller säsongen 1935-36. Efter tre raka andraplatser vann AIK serien efter en förkrossande seger i den avslutande och avgörande seriefinalen.

Men i SM fick de två senaste årens mästare kapitulera mot de två senaste årens silvermedaljörer Hammarby, som vann efter omspel. Bara fem av 14 spelare från guldsäsongen 1934-35 var kvar i laget, övriga hade slutat, gått till andra klubbar eller saknades på grund av skada. Truppen förstärktes med fyra spelare. Sven "Berka" Bergqvist och Ruben Carlsson kom från argaste konkurrenten Hammarby IF medan Bertil Norberg och Oscar Wester hämtades från Nacka SK. Stockholms-Tidningen illustrerar seriemötet mellan AIK och Hammarby Trots den stora spelaromsättningen lyckades AIK bryta sviten på tre raka andraplatser i Elitserien (som till denna säsong bytte namn till Svenska serien) och äntligen lägga beslag på förstaplatsen.

AIK höll nollan i fem av sju matcher och vann samtliga utom en. Först besegrades de båda blivande bottenlagen Hermes och Karlberg med 7-0 respektive 2-0 sedan råkade Gnaget ut för en rejäl kalldusch, överraskande 1-2 mot Reymersholm. Fjärde matchen var den mest prestigefyllda av dem alla - derbyt mellan AIK och Hammarby, de senaste årens bittraste rivaler och bästa lag. 2.500 åskådare på Östermalms IP fick se Gnaget vinna med 2-0 i en mycket stökig match fylld av slagsmål och utvisningar. Nykomlingen Södertälje IF besegrades med 3-0 och IK Göta med 2-0 innan det var dags för OS-uppehåll.

AIK toppade tabellen med tio poäng, lika många som Södertälje SK. Just dessa båda lag möttes i den sista och avgörande matchen. Seriefinalen spelades en vecka efter omspelet i SM-finalen, som AIK förlorade till Hammarby. Och kanske var det revanschlsutan efter det bakslaget som gav utdelning. AIK behövde bara spela oavgjort men körde över SSK ordentligt. 3-0 efter första perioden blev 7-0 efter andra och till slut 9-1.

AIK gjorde dubbelt så många mål som näst målgladaste lag och släppte bara in tre mål på sju matcher. I SM blev det för tredje året i följd finalspel mot Hammarby. Först besegrades Traneberg med 4-0 och sedan Göta med 3-1. Finalen fick avgöras i två matcher. Den första slutade nämligen 1-1 efter tre förlängningar (3x10 minuter). Seriematchen mellan de båda lagen blev en het och bråkig historia. Men finalerna var betydligt lugnare. Första finalen var mållös efter 60 gastkramande minuter och även efter första förlängningsperioden. I den andra tog Hammarby ledningen men AIK kvitterade omedelbart genom skyttekungen Åke "Sparven" Ericson. Tredje extraperioden slöt även den mållös.

I omspelet var Hammarby det klart starkare laget, vann med 5-1 och fick därmed revansch för finalförlusterna 1934 och 1935. Båda finalerna spelades inför mer än fullsatta läktare i Ispalatset. Arenans kapacitet var 1.500 men båda matcherna sågs av omkring 2.500! I början av april åkte AIK till Berlin och vann en av tre matcher. På hemmaplan ställde Gnaget upp mot det svenska landslaget och spelade 2-2. Samtliga nio spelare i AIK-truppen var med i landslaget under säsongen. Alla utom en tog plats i det landslag som slutade femma i OS i Garmisch-Partenkirchen.

1936-37 Imponerande serieseger men överraskande SM-förlust

AIK tog hem Svenska serien med ett imponerande facit, 27 poäng av 28 möjliga och 44-5 i målskillnad. I SM blev det dock en överraskande förlust i semifinalen. Truppen förstärktes med den blivande AIK-legenden Kurt Svanberg och Olof Andersson, båda från Hermes. Dessutom var Eric "Lillis" Persson tillbaka efter en skada som förhidnrade spel föregående säsong. Bland förlusterna kan nämnas Herman Carlson, som avslutade sin framgångsrika målvaktskarriär, och Sven Bergqvist, som återvände till Hammarby redan efter ett år i Gnaget. Säsongen började med DM.

AIK tog sig till final via 7-1 mot Reymersholm och 5-3 mot Karlberg. För finalmotståndet svarade Hammarby och då blev det naturligtvis publikrusning. Fullsatt innebar den här gången 2.000 åskådare (samt några hundra som fick vända hem vid entréerna). Derbyn mellan Gnaget och Bajen var inte sällan heta drabbningar och denna DM-match var ett bevis för hur illa det kunde se ut. "Ruffig ishockeyfinal späckad med boxning" skrev Svenska Dagbladet om matchen och även Svenska Ishockeyförbundets ordförande Anton Johansson beklagade sig över vad han sett. I målprotokollet antecknades AIK för fyra och Hammarby för ett mål. Efter ett mellanår för Hammarby var det åter igen Gnaget och Bajen som gjorde upp om förstaplatsen i Svenska serien. AIK var snäppet vassare och vann alla matcher utom en (oavgjort mot just Hammarby). Målskillnaden var imponerande 44-5.

Seriespelet började med tre raka segrar innan den mållösa drabbningen med Hammarby, som innebar enda poängförlusten. Sedan blev det tio raka segrar och till slut tre poängs marginal till de grönvita. Tre spelare vann både AIK:s och hela Svenska seriens skytteliga. Olof Andersson, Ruben Carlsson och Wilhelm Petersén gjorde alla tio mål. Ruben blev säsongens bästa målskytt i AIK med ett mål även i SM. Nye målvakten Kurt Svanberg höll nollan i nio matcher, bland annat sju i följd! SM började med 1-0 mot IK Hermes från Klass I (näst högsta serien). I semifinalen tog äventyret plötsligt slut efter en överraskande förlust mot Södertälje SK, mittenlag i serien som AIK tre veckor tidigare hade besegrat med 7-0.

Därmed var AIK för första gången på fyra år inte med i SM-finalen (i stället kunde Hammarby försvara sitt guld). Ett bittert slut på en annars strålande säsong, som bland annat innehöll nya rekord i form av 16 raka tävlingsmatcher utan förlust och elva raka segrar. Det blev bara en match mot utländskt motstånd, i februari spelade AIK 2-2 mot det ungerska landslaget sedan Gnaget i sista perioden hämtat in 0-2-underläge. Landslaget spelade fem matcher varav tre (förluster) i VM i London.

Nio AIK:are fick den ären att representera nationen under säsongen. Åtta av dem spelade i fyra av landskamperna varför man kan säga att landslaget i fyra av fem matcher var ett förstärkt AIK-lag. Drygt två månader efter avslutad ishockeysäsong säkrade AIK SM-guldet i fotboll. Två av spelarna var ordinarie både i fotbolls- och ishockeylaget, nämligen Eric Persson och Axel Nilsson.

1937-38 Svenska mästare

Uppvisningsmatch i Borlänge Även säsongen 1924 var AIK:s hockeyverksamhet lagd på is. Dock spelade bandylaget en uppvisningsmatch i Borlänge. Ishockey var så långt främst en stockholmsföreteelse.

I mars gjordes försök att sprida ishockeyn till landsorten och AIK gjorde sitt i sammanhanget. Bandylaget var nämligen i Borlänge 23-25 mars för ett par matcher och passade i samma veva på att bjuda på en intern ishockeymatch där AIK B vann med 4-3 mot AIK A.

IK Göta vann SM-guld för tredje året i följd. Laget ställde inte upp i seriespelet varför seriesegern i Klass I gick till Djurgårdens IF.

1938-39 Mellanår utan SM-spel

AIK:s tionde säsong i högsta serien blev ett mellanår. De svartgula slutade fyra i Svenska serien 1938-39, som inte hann slutspelas. Det milda vädret resulterade också i att SM ställdes in. Efter sju raka säsonger med fyra första- och tre andraplaceringar i högsta serien fick AIK nöjda sig med en fjärdeplats.

Det började bra med fyra raka segrar och 18-5 i målskillnad. Men i seriefinalen mot likaledes hundraprocentiga Hammarby blev det förlust med 1-2 och därefter nederlag även mot Karlberg och Göta, som båda passerade Gnaget i tabellen. Egentligen skulle ytterligare tre omgångar ha spelats (de fyra bästa möter varandra en gång till, liksom de fyra sämsta). Men den milda vintern gjorde det omöjligt att fortsätta. För att få en sluttabell med sju matcher för alla lag spelades de avslutande matcherna (dock inte AIK:s) i november 1939. AIK fick inte chansen att försvara SM-guldet, vädret satte också stopp för SM-tävlingen och således korades ingen svensk mästare 1939.

På nytt sattes publikrekord för svensk klubblagshockey när AIK och Hammarby drabbade samman. Derbyt i Svenska serien lockade 7.300 åskådare! Det internationella utbytet bestod av en turnering i Berlin i sultet av december. AIK vann efter segrar i samtliga tre matcher. Landslaget spelade bara fyra matcher. Ingen AIK:are var med på den tre matcher långa Norge-turné, truppen innehöll för övrigt bara två spelare från Sveriges fyra främsta klubbar. Däremot var fem gnagare med i fjärde matchen, 6-1-segern över Finland då Oscar Wester gjorde tre mål, Olle Andersson ett och blivande AIK:aren Lars Ljungman övriga två.

Legendariske Wilhelm "Mulle" Petersén satte punkt för en tolv säsonger lång AIK-karriär. Han blev svensk mästare två gånger (och med i truppen vid ett tredje guldtillfälle), tillhörde oftast lagets främsta målskyttar och var länge också given i landslaget. Slutet på 30-talet blev alltså inte vidare spektakulärt eller typiskt för vad AIK presterat under det mest framgångsrika årtiondet i klubbens historia (åtminstone fram till mitten 2000-talets första decennium). Under 30-talet blev AIK svenska mästare tre gånger, spelade i ytterligare två SM-finaler, vann Elitserien fyra gånger och slutade två vid tre tillfällen.

1939-40 Andraplats och finalförlust

AIK började det nya årtiondet med andraplats i både Svenska serien och SM-tävlingarna. IK Göta satte krokben för Gnaget i båda fallen. AIK och Hammarby gjorde upp om förstaplatsen i Svenska serien. Lagen förde en jämn kamp in i det sista trots att Bajen tog tre av fyra poäng i de inbördes mötena. Med tre matcher kvar att spela tappade AIK poäng mot nästjumbon Nacka och fyra dagar senare blev det förlust mot redan klara trean Göta. Det avgjorde toppstriden till de grönvitas fördel.

AIK fick nöja sig med att bli målgladaste lag med 50 fullträffar på 14 matcher samt en uppsättning storsegrar mot Södertäljelag. Göta kom att sätta stopp för AIK ytterligare en gång, nämligen i SM. Där avancerade nämligen Gnaget hela vägen till final efter segrar mot Aros, Hermes och Karlberg. Finalen mot Göta avgjordes redan i första perioden, som AIK förlorade med 0-3. Slutresultatet skrevs till 1-4.

Åke Ericson lämnade AIK efter sex framgångsrika säsonger för spel i IK Göta (och blev direkt svensk mästare även där). Men ersättarna slog igenom direkt. Från IFK Stockholm kom 20-årige Ejnar Lindell och blev med tio fullträffar lagets näst bästa målskytt i Svenska serien. Från Hammarby kom blott 18-årige Kurt Kjellström och trots att han var både ny och yngst i truppen gjorde han rejäl succé redan debutsäsongen. Han vann hela Svenska seriens skytteliga med elva mål, och SM-tävlingarnas dito med sju och hann även med att bli landslagets främste målleverantör med tre baljor på lika många matcher. Eric "Lillis" Persson blev redan under inledningsmatcherna skadad och borta från resten av säsongen. AIK hade liksom Hammarby sju spelare med i säsongens landskamper, som var fyra till antalet varav tre mot Norge och en mot norska Hasle/Lören.

1940-41 Medioker insats i serie och SM

1941 fyllde AIK 50 år och klubbens ishockeyverksamhet 20 år. Men någon sportslig framgång bjöds inte detta jubileumsår. AIK nöja sig med fjärdeplats i Svenska serien och semifinal i SM.

Förlusterna av förra säsongens två främsta målskyttar blev för tuffa. AIK blev bara fyra i serien denna säsong, klart distanserade av överlägsna Hammarby och även marginellt efter Göta och Södertälje. Det började bra med tre raka segrar, men dessa kom mot seriens tre sämsta lag. Därefter blev det bara en vinst (och två oavgjorda) på återstående sju matcher.

I SM besegrades Nacka SK med 3-1 och MP efter omspel, båda lagen hemmahörandes i näst högsta serien. I semifinalen mot SSK tog dock SM-spelet slut, förlust 1-2 mot de blivande mästarna. Sex AIK:are spelade landskamper under säsongen men bara två, Kurt Svanberg och Östen Johansson, var med om att vinna EM-silver.

Landslaget spelade totalt tolv matcher, vann åtta och förlorade fyra. En av förlusterna var en match mot AIK på Stockholms stadion. Förra säsongens skyttekungar Kurt Kjellström och Einar Lindell, som tillsammans svarade för 28 AIK-mål i serien och SM, hade lämnat klubben för spel i Hammarby respektive Karlberg. Dessa lyckades Gnaget inte ersätta till denna säsong även om nya Östen Johansson (från Hammarby) och Lars Ljungman (Nacka) skulle bli flitiga svartgula målleverantörer senare under 40-talet. Ny i truppen var även Rune Johansson från IK Sture. Nygammal var Eric Persson, som fick föregående säsong spoilerad av skada. Dessutom övertalades veteranen Axel Nilsson att fortsätta ytterligare ett år.

1941-42 Sämsta insatsen på elva år

Säsongen 1941-42 blev AIK:s sämsta på elva år. En medioker femteplats i Svenska serien var en missräkning och i SM-slutspelet blev det för andra året i rad respass i semifinalen. Inför säsongen utökades truppen. En spelare, veteranen Axel Nilsson, slutade och fem anslöt. Lennart Ahlgren var ny från Hermes, Svante Granlund nygammal från Hammarby, Sten Jihde och Åke Ström kom från IK Göta och Hans Lenkert från AIK:s B-lag.

Men förändringarna räckte inte till för att förbättra föregående säsongens fjärdeplats i Svenska serien. AIK slutade femma - den sämsta placeringen sedan 1930-31. Det skulle dessutom dröja elva år till innan AIK upprepade en så dålig tabellplacering. Det blev förluster i de sex matcherna mot topptrion och inte ens hälften så många poäng som seriesegrande Hammarby tog.

I SM hade AIK inga problem att besegrade Rålambshofs IF (9-0) och IFK Mariehamn (6-2) och var efter en knapp vinst över IFK Nyland (2-1) klara för semifinal. Där blev det dock förlust 0-4 mot Hammarby. Tre AIK:are spelade varsin landskamp under säsongen; Kurt Svanberg, Östen Johansson och Lars Ljungman. Den sistnämnde blev också lagets främste målskytt med totalt 14 fullträffar. Ruben Carlsson gjorde nio, Olle Andersson och Svante Granlund sju vardera.

1942-43 AIK tillbaka i toppstriden

Efter den mediokra femteplatsen säsongen innan var AIK tillbaka i toppstriden. I den 20:e säsongen sedan starten 1921 blev det andraplats i Svenska serien och för tredje året i följd semifinal i SM. Två säsonger med mittenplaceringar i Svenska serien följdes av 1943 års andraplats.

Som vanligt tog Hammarby hem serien men AIK hängde med fram till slutspurten. Efter nio raka derbyn mot Bajen utan vinst lyckades Gnaget dessutom besegra de grönvita. 3-1 i mitten av februari innebar att AIK hade häng på serieledarna, men förlust mot Göta redan ett par omgångar senare förstörde i praktiken chansen till serieseger. AIK fick i stället nöja sig med finalseger över Hammarby i DM.

I SM blev det som vanligt semifinal (för tredje året i följd och för sjunde gången på tolv SM-tävlingar). Vägen dit gick via 5-1 mot Västerås IK, "walkover" mot Norrköpings AIS och 7-3 mot Nacka SK. Därefter satte Göta på nytt stopp för AIK. Lars Ljungman blev AIK:s skyttekung med 14 mål, närmast följd av Öster Johansson och Ruben Carlsson med tio vardera. Säsongens landslagsspel bestod av endast två matcher. Förutom Östen och Lars representerades AIK av Kurt Svanberg och Åke Ström.

Truppen förstärktes med Tage Lindberg (från Traneberg), Lennart Persson (Djurgården) och Gerhard Hill (Nacka). Sex spelare lämnade laget inför säsongen, bland andra Bertil Norberg, som kom till AIK inför säsongen 1935-36 och således spelade sju säsonger med AIK, och legenden Eric "Lillis" Persson, som kom till AIK inför säsongen 1929-30 och under 13 år i Gnaget var med om fyra seriesegrar och tre SM-guld.

1943-44 Toppstrid i serien men tidigt respass i SM

Efter 13 raka SM-turneringar med som sämst semifinalspel åkte AIK ur redan i första omgången (1/8-finalen). I Svenska serien gjorde AIK och Hammarby upp om seriesegern och den duellen avgjordes i sista omgången med de grönvita som segrare. Under perioden 1930-43 spelades totalt 13 SM-tävlingar.

AIK hade ett imponerande facit; tre SM-guld ytterligare tre finaler och aldrig sämre än semifinalist. Mot bakgrund av detta fantastiska facit var 1944 års 1-3 mot Södertälje SK redan i den inledande åttondelsfinalen en besvikelse. Inte minst som AIK hade besegrat SSK två gånger om i Svenska serien. Södertälje blev för övrigt svenska mästare efter segrar även över resterade två topplag i serien, Hammarby och Göta. I Svenska serien hade AIK länge chans till första seriesegern på sex år.

Toppstriden stod mellan AIK och Hammarby och avgjordes i sista omgången då Bajen klarade 4-4 mot SSK och Gnaget 4-1 mot Nacka. Det innebar att de grönvita tog hem serien tack vare bättre målskillnad. Som så många gånger förr var det Göta som sänkte AIK, 1-3 och 2-2 i de inbördes mötena. Mot Hammarby noterade de svartgula 3-3 respektive 2-0. Åke Ström blev lagets skyttekung med 13 mål, följd av nye Claes Lindström med elva. Claes var ensamt nyförvärv inför säsongen och ersatte veteranen Holger "Hogge" Engberg, som gick till IFK Stockholm. Landslaget spelade bara en match, mot Hammarby, och AIK:s representanter var Östen Johansson och Åke Ström.

1944-45 Rekordsegrar och ny hemmaplan hjälpte inte

SSK för svåra AIK radade upp storsegrar men fick kapitulera till Södertälje SK både i seriespelet och SM. 17-0 mot IF Göta var dock den största vinstmarginal som någon klubb noterat i SM-tävlingarna. Rekordet står sig än i dag (februari 2006). Säsongen 1944-45 bjöd på några rejäla rekord för både AIK och svensk ishockey. I åttondelsfinalen av SM-tävlingar vann AIK med hela 18-3 mot IK Huge och i kvartsfinalen blev det 17-0 mot IF Göta från Karlstad. Det är än i dag (februari 2006) de största segrar som någonsin noterats av ett lag sedan SM-tävlingarna började 1922. (Däremot har det fyra gånger blivit större segermarginaler i högsta serien.) Det är också AIK:s största segrar någonsin i SM och högsta serien. I matchen mot Huge satte dessutom Lars Ljungman ett fortfarande (februari 2006) oöverträffat klubbrekord genom att göra sju mål.

Den ende gnagare som tangerat den noteringen är herr Ljungman själv, som upprepade bedriften två år senare. Trots dessa rejäla urladdningar blev det som vanligt "bara" semifinal för AIK. Tävlingarna inleddes med två kvalomgångar, först 10-1 mot IFK Lidingö sedan "walkover" mot Vesta. Därefter nämnda storsegrar (35-3 på en vecka!). Men liksom året innan klarade AIK inte av Södertälje SK, som denna gång var Gnagets semifinalmotståndare. En jämn drabbning slutade 3-6 efter två förlängningar. Lars Ljugman, som gjorde mål i samtliga SM-matcher, fick nöja sig med att vinna turneringens skytteliga med totalt elva mål. Tvåa blev Ruben Carlsson, som också nätade för AIK i alla fyra SM-matcher.

Även i serien blev SSK ett övermäktigt motstånd. AIK blev för tredje året i följd tvåa, detta trots att de två senaste årens vinnare Hammarby inte var med. Svenska serien hade nämligen ändrat skepnad från en åttalagsserie till två sexlagsserier. Svenska serien hade ersatts av Division I Norra respektive Södra. Det innebar också att för första gången sedan seriespelets start i början av 20-talet var högsta divisionen inte längre enbart en tävling för lag från Stockholmsregionen (inkl Södertälje). AIK spelade i norra serien och vann samtliga matcher utom de två mot SSK. Bland resultaten kan nämnas 13-0 mot Surahammars IF - AIK:s dittills största vinst i högsta serien (men den bleknade i jämförelse med vad som kort därefter presterades i SM).

Värt att notera är också att den avslutande matchen, den för slutplaceringarna betydelselösa bortamatchen mot Surahammar, spelades först i december 1945, det vill säga en bit in på nästa säsong. Lars Ljungman blev AIK:s skyttekung även i seriespelet, tolv mål var ett mer än vad Ruben Carlsson och Claes Lindström mäktade med. Säsongen blev historisk inte bara för storsegrarna. 13-0-matchen mot Surahammar i januari 1945 var AIK:s första på Solnais, som blev ny hemmaplan för de svartgula. Truppen var intakt från säsongen dessförinnan även om Åke Ström inledningsvis spelade för IFK Stockholm (men redan i december återvände). Landslaget spelade bara två matcher och tre AIK:are fick göra varsitt framträdande.

Text:Tommy Bäckman

1934. AIK:s första svenska mästare i ishockey. Bakre raden från vänster: Karl-Erik Fürst, Olle Waldenström, Wilhelm Petersén och Åke Ericson. Främre raden: John Nilsson, Eric Persson, Herman Carlson, Axel Nilsson och Tycho Bohman.

1936. AIK:s seriesegrare 1936, från vänster: Holger Engberg, Oscar Wester, Åke Ericson, Herman Carlson, Ruben Carlsson, Sven Bergqvist, Axel Nilsson, Bertil Norberg och Wilhelm Petersén. 

1938. Bakre raden från vänster: Bertil Norberg, Oscar Wester, Ruben Carlsson, Olle Andersson, Eric Persson, Åke Ericson. Främre raden: Holger Engberg, Kurt Svanberg, Axel Nilsson..


 
 

Copyright © 2011-2017 AIK Hockey

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB

Design/grafik: Four of a kind